ifyouwant

Jag sitter här och sjunger. Det är det enda jag gör. Det enda jag alltid gjort som får mig att skifta humörsvängningar till någonting så mycket bättre än att må bra, skratta och le. Musiken bygger upp mig och gör mig hel. Och att jag sedan kan stå på en scen inför massor av folk är det bästa jag vet. Jag önskar alla skulle kunna få känna den makt känsla jag känner när jag sjunger inför en publik. Den passion som brinner inom mig. Det är det allra bästa jag vet. Att förmedla det jag älskar till de som kollar på. Det är så mäktigt efteråt att höra alla busvissla och klappa händerna åt just mig. Antar att detta är samma passion som folk som brinner för t.ex fotboll, basket, dans.. eller vad det nu kan vara man håller på med. Men uppskattningen är detsamma. Men jag tror att den allra finaste ägodel som jag har är min röst. Jag har mina doubts där jag hatar den. Men den är ju inte så dålig, och jag har lärt mig så mycket. Jag har fart fram och tillbaka från tävling till tävling, event till event, scen till scen, för att göra det jag älskar. När jag började var jag nervös, stod typ och bet mig på naglarna i "instrumental break":et. Men nu är det andra bullar. Och det bästa är att jag vet om att jag är duktig, och jag kan mer än vad folk tror. På min skala av mina sångkunskaper så förmedlar jag typ från 1-10, 4 på kabarén i skolan. Men den ser jag typ som ett skämt. Kass utrusting, oproffsigt, även om vi gör vissa låtar bra, så är ljudet förjävligt och jag tycker synd om folket som blivit tvingade dit, eller går dit för att missa nån lektion. Men dem vet inte vilket mod eller styrka eller energi det krävs för att hålla tålamodet och orket uppe att spela för dem när typ 50% av de som lyssnar sitter och smsar eller snackar med personen brevid. Och sedan är folket i skolan något enormt statuskåta och man blir dömd hur lätt som helst då krävs det också ett slags mod till att ställa sig där med världens sämsta mickar, sämsta ljudanläggning och köra en låt man kan sådär halvbra.. Men jag bryr mig idag inte så mycket om det. Dem får tycka vad dem vill, ( jag visar dem sen ) annars så har jag gjort många toppen framträdanden, och jag har balls till att säga det. För man kommer aldrig lyckas inom branchen om man backar till baka eller mesar sig och säger " nej, alltså jag kan sjunga lite..inte mycket, och verkligen inte bra" utan man måste vara egoistisk, man måste förmedla och man måste hålla huvudet högt för att komma någon vart, det vet jag utav erfarenhet. Men sedan slutade mitt tävlande och nu håller jag lite halft på med ett projekt som jag förhoppningsvis kommer ta upp nu i vår igen, och om vi alla håller tummarna kanske det tar mig någon vart, men det vågar jag inte drömma om. Det andra jag vet är att när jag är 19 åker jag till Los Angeles i USA och satsar på min karriär där. Mina sparpengar på banken skall gå till det.. och då jävlar av mamma! Jag ska göra mitt allra bästa för att lyckas. Och nu snackar jag inte om att bli shakira eller miley cyrus, nej utan jag snackar om att få hålla på med musiken. Få sjunga, och sedan hur det går, det återstår att se.

Love / Sandra! ♥